Wasteland

Det är ju, inbillar jag mig, knappast många som läser den här bloggen. Förmodligen inte mer än ungefär en person. Förmodligen finns det många bloggar som mina, människor som gapar ut information i cyberrymden, lite som ett SETI-projekt, vi projicerar oss själva mot en yta av ingenting, och hoppas att något eller någon någonstans ska uppmärksamma oss.

Vi människor genererar dock förmodligen rätt så lite information järmfört med maskinerna. Jag tänker mig att internet, under sin sjudande aktiva yta, har ett enormt tomt landskap av oläst, oanvänd, oönskad information. Gamla webapplikationer som maler ut bortglömda budskap om väder, börskurser, priser, statistik över besökare, webkameror som ingen tittar på som fortsätter att visa bilder på en trädgård, en gata eller en parkbänk. Som stjärnor som osedda fortsätter att lysa i en öde galax.

All denna information som bara går till spillo. Det är som trädet i skogen, och det stör mig att så mycket som är så vackert, eller för den delen fult, aldrig någonsin läses eller beskådas eller uppskattas. Så många stjärnor jag aldrig kommer att få se, stenar jag aldrig kommer att lyfta upp och ha i handen, planeter som ingen sätter sin fot på. Fast kanske är det egoistiskt tänkt av mig att saker måste observeras av mig eller av de mina för att få en existens som räknas. Jag borde uppskatta att världen existerar för sin egen skull, utan att ha något med mig att göra, men jag kan inte helt. Jag vill så gärna ha varje sandkorn i min hand, bara för att få se det.