Trots

Envis är hon i alla fall, liten. Men jag vann den här gången också. Men det tar hårt, jag gillar inte att släpa ett hysteriskt gråtande barn i knytnäven, jag känner mig som en barnplågare. Å andra sidan tar såna situationer fram det jävlar anamma jag har ärvt från min egen mor. Har jag väl hamnat i det läget så ger jag mig inte, då ska ungen gå hem på sina egna fötter oavsett hur mycket hon vrider sig, lirkar, lockar eller tjatar. Förr eller senare lär hon sig väl förhoppningsvis det. Barnet alltså, inte mamma. Vet inte vem som är mest trotsig egentligen, barnet eller jag. Förmodligen jag.