Sakta nu.

Världen står stilla idag, tycks det. Inget rör sig, inget händer. Ingen ringer på jobbet, jag har tagit ett samtal sen klockan åtta, att jämföra med vanliga sex-sju stycken. Som ett resultat av detta läser jag en gammal kulturdel i DN och surfar på Wikipedia, tänker mig att man i alla fall kan använda tiden till att bli lite mer allmänbildad. Läser om sociologen Saskia Sassen, som sysslar med globalisering och tankar om Vart Världen Är Påväg i största allmänhet. Hon pratar om maktbalans mellan ekonomi och politik och om demokratin som en utdöende samhällsform. Jag dricker kaffe och tänker på Google. Och Apple. Jag läser om Orwell och Burma, och funderar på vad som är att föredra; totalitära statsstater eller vinstdrivande företag som samhällsskick. Ingetdera verkar särskilt lockande.

Ett samtal till. Inget särdeles svårt, men mannen som ringde och frågade blev glad för svaret. Vissa dagar är det lätt att tjäna pengar.

Såna här långsamma dagar på jobbet är lite inspirerande. Jag ska ta med mina matteböcker och plugga analys på arbetstid. Har hört mig för och det är tydligen okej, så länge jag tar alla mina samtal. Och det gör jag ju. Ska bli skönt med något slags tidsfördriv, mitt internetanvändande är ju hårt begränsat här så man får ta vad man får.

Öl ikväll är tanken. Umgås med vänner, njuta av sommaren, leva det så kallade livet. Jag ska sluta spela WoW. Äntligen. Det har nog varit dags länge. Jag kommer nog på sätt och vis att sakna det, för jag har tyckt om det. Men det varken motiverar eller inspirerar mig längre, och Verkliga Livet börjar kräva uppmärksamhet.

Jag saknar något, och jag är inte säker på vad. Kanske saknar jag själva känslan av att något saknas. Metaproblem, onekligen. Kanske ska man bara vara nöjd med här och nu, men någonstans känns det ändå som om ett osynligt I Morgon hägrar. Jag är bara inte säker på hur jag vill att det ska se ut, nuet är ändå tilltalande och jag vill gärna att det håller i sig. Jag är mig själv just nu, en känsla ovanlig nog för att den ska kännas skrämmande. Kan man ta en ögonblicksbild och leva i den?

Grått.

Grå söndag är det. Jag har inget emot gråa dagar egentligen, men kombinerat med för lite sömn och ett argt barn känns allt en smula hopplöst.

Konstigt att saker kan gå från att vara bra och trevliga till att bli konstiga och märkliga på så kort tid. Mycket som behöver funderas på just nu, men med en fullbokad dag framför mig blir det alldeles för lite tid för funderande. Jag måste sluta göra saker, tror jag. Eller i alla fall lära mig att säga nej ibland, när jag egentligen skulle behöva sitta hemma sällskapad endast av en kopp te och mina tankar. Blir ibland lite för lite sån tid när man har barn, och sen bokar upp all sin barnfria tid på sociala aktiviteter för att man ju inte hinner med dem när barnet är hemma.

Jag är ett förvirrat skrutt, helt klart. Tur att knyttet kommer och hälsar på inom kort (nästan bara en vecka kvar nu) så jag har någon att dela min förvirring med. Det är ju så typiskt med knytt, att de alltid befinner sig långt ifrån. Men ibland har man tur och kan fånga ett i några dagar.

Jag vill nog egentligen mest sova.

Springa ben, spränga lungor

Jag gav mig ut på en vända i skogen efter jobbet. För första gången sen jag blev sjuk i maj var jag ute och sprang. Skogen var nytvättad och vacker och jag lyckades känna att det var riktigt skönt att springa. Börjar förstå nu vad de pratar om, de där som ger sig ut och bara springer, springer för att koppla av och rensa tankarna. Kunde springa längre nu än jag kunde förut. Ett bra tecken på att min medicin gör vad den ska.

Efter kanske tre fjärdedelar av min korta sträcka kom mina lungor på vad jag höll på med, och astman slog till. Det spränger, gör det, när man helt plötsligt upptäcker att man inte längre har kontroll över sin andning. Man stannar, böjer sig fram, försöker att andas djupt men upptäcker att djupet inte längre finns där. Eftersom man glömde sin inhalator hemma stannar man, står still och försöker återvinna herraväldet över luften och kroppen. Energin som inte längre blir rörelse blir värme istället, och flyr genom ansiktet. Huden bränner mot luften medan man sakta börjar gå igen i ett försök att hitta botten i lungorna utan att behöva lägga sig på den kyliga, fuktiga asfalten.

Trots sprängda lungor mår man ändå bra. Men man är glad att ingen tittar. Springande görs bäst i ensamhet.

Wasteland

Det är ju, inbillar jag mig, knappast många som läser den här bloggen. Förmodligen inte mer än ungefär en person. Förmodligen finns det många bloggar som mina, människor som gapar ut information i cyberrymden, lite som ett SETI-projekt, vi projicerar oss själva mot en yta av ingenting, och hoppas att något eller någon någonstans ska uppmärksamma oss.

Vi människor genererar dock förmodligen rätt så lite information järmfört med maskinerna. Jag tänker mig att internet, under sin sjudande aktiva yta, har ett enormt tomt landskap av oläst, oanvänd, oönskad information. Gamla webapplikationer som maler ut bortglömda budskap om väder, börskurser, priser, statistik över besökare, webkameror som ingen tittar på som fortsätter att visa bilder på en trädgård, en gata eller en parkbänk. Som stjärnor som osedda fortsätter att lysa i en öde galax.

All denna information som bara går till spillo. Det är som trädet i skogen, och det stör mig att så mycket som är så vackert, eller för den delen fult, aldrig någonsin läses eller beskådas eller uppskattas. Så många stjärnor jag aldrig kommer att få se, stenar jag aldrig kommer att lyfta upp och ha i handen, planeter som ingen sätter sin fot på. Fast kanske är det egoistiskt tänkt av mig att saker måste observeras av mig eller av de mina för att få en existens som räknas. Jag borde uppskatta att världen existerar för sin egen skull, utan att ha något med mig att göra, men jag kan inte helt. Jag vill så gärna ha varje sandkorn i min hand, bara för att få se det.

Måndag vs. Skruttet, 1-1

Barnet sover. Disken är diskad, lägenheten plockad, borden avtorkade. Min lunchlåda till i morgon puttrar mycket fredligt på spisen. Mitt te doftar gott. Sommarkvällen är precis så vacker som man kan önska sig att en sommarkväll ska vara. En antydan till dimma sänker sig över min skog.

Måndagen har sannerligen gjort skäl för sitt rykte, men nu när sista ronden närmar sig sitt slut får man nog konstatera att jag kom igen starkt på slutet. Oavgjort, får det bli. Måndagar är svårbesegrade, så det är ett resultat att vara stolt över.

Trots

Envis är hon i alla fall, liten. Men jag vann den här gången också. Men det tar hårt, jag gillar inte att släpa ett hysteriskt gråtande barn i knytnäven, jag känner mig som en barnplågare. Å andra sidan tar såna situationer fram det jävlar anamma jag har ärvt från min egen mor. Har jag väl hamnat i det läget så ger jag mig inte, då ska ungen gå hem på sina egna fötter oavsett hur mycket hon vrider sig, lirkar, lockar eller tjatar. Förr eller senare lär hon sig väl förhoppningsvis det. Barnet alltså, inte mamma. Vet inte vem som är mest trotsig egentligen, barnet eller jag. Förmodligen jag.

Onda bibliotek.

Så. Nu ska alltså även jag inbilla mig att världen blir lite bättre om den bara får läsa vad jag tycker och tänker om saker. Håll till godo, världen.

Jag behöver inspiration, inte till bloggen just utan i allmänhet. Tänkte ta mig till biblioteket, men de har sommarstängt på söndagar. Jag behövde Peter Nilsson, men tji fick jag. Jag får läsa något annat.

Nu har barnet sovit i två timmar säkert, bäst jag väcker henne. Fast det är så skönt att sitta med sig själv och en kopp kaffe och inte riktigt behöva bekymra sig vidare.

Min utsikt är lite grå idag. Ska nog ta med barnet ut i skogen en sväng efter mellanmål. Gå till bäcken och öva henne på att inte trilla i vattnet. Sånt kan man bara öva på med vatten närvarande.