Springa ben, spränga lungor

Jag gav mig ut på en vända i skogen efter jobbet. För första gången sen jag blev sjuk i maj var jag ute och sprang. Skogen var nytvättad och vacker och jag lyckades känna att det var riktigt skönt att springa. Börjar förstå nu vad de pratar om, de där som ger sig ut och bara springer, springer för att koppla av och rensa tankarna. Kunde springa längre nu än jag kunde förut. Ett bra tecken på att min medicin gör vad den ska.

Efter kanske tre fjärdedelar av min korta sträcka kom mina lungor på vad jag höll på med, och astman slog till. Det spränger, gör det, när man helt plötsligt upptäcker att man inte längre har kontroll över sin andning. Man stannar, böjer sig fram, försöker att andas djupt men upptäcker att djupet inte längre finns där. Eftersom man glömde sin inhalator hemma stannar man, står still och försöker återvinna herraväldet över luften och kroppen. Energin som inte längre blir rörelse blir värme istället, och flyr genom ansiktet. Huden bränner mot luften medan man sakta börjar gå igen i ett försök att hitta botten i lungorna utan att behöva lägga sig på den kyliga, fuktiga asfalten.

Trots sprängda lungor mår man ändå bra. Men man är glad att ingen tittar. Springande görs bäst i ensamhet.